Varför i helvete vill man bli känd? Jag förstår verkligen inte.

Jag hatar mänskligheten, jag hatar inte människor. Utan vad som utgör oss till just människor.

Varför i är det så jävla kul att reta folk?

Tro mig inte fel nu, jag är inte provocerad eller arg för något. Jag bryr mig ärligt talat inte i stora drag om t.ex bloggerskor och vad som säger och tycker.

Jag är för att man får säga vad man vill och tycka vad man vill. 

Det som gör mig provocerad däremot, är folk som hotar eller kränker den lilla frihet vi har kvar.

Jo, jag pratar om anonymitet på internet, den enda lilla frihet vi har nu mera.

Jag blir så arg på folk som är för censur på internet, jag blir så irriterad när folk säger att man inte borde få vara anonym, speciellt inte på bloggar.

Jag har inte riktigt tid att förklara mitt tycke atm.

Så jag skriver det någon annan gång.

Tror att ni är coola om ni snackar skit om eran vän bakom ryggen på dom, jag lovar er, en dag kommer ni få den där jävla kniven i ryggen på er själva.

Det finns fan inge värre än falska människor, såna som hugger sina vänner i ryggen för att passa in. Och det ironiska är såna personer som hugger en vän i ryggen och sen försöker passa in, men ändå inte gör det.

Hatar folk som är ute efter att passa in. Det är även därför jag hatar mode.

Jag hatar allt som tar våran egen identitet ifrån oss, var dig själv för i helvete.

Kan ingen acceptera dig då, får du, istället för att anpassa dig efter andra, då andra att anpassa sig efter dig.

Jag har ett jävla bra exempel på en sådan här "vän". Tänker inte ens nämna hennes namn i min blogg för jag anser mig själv så jävla mycket bättre. Äkta vänner gör inte som hon, bara ett jävla förspel till ett kast liv.

Om du nu läser det här; fyfan för dig. Hoppas du (ursäkta ordval och situation) blir våldtagen din satmara.

Jag klagar inte, ville bara få ur mig det här. Gör er själva förfan inte till den svaga länken i kretsen, du faller innan du ens vet om det.

Dom starkaste människorna är dom vi inte ser.

Dom som du vardagligen ser på ditt lokala café, dom som går in för att köpa ett paket smör eller helt enkelt dom som kör förbi dig på gatan, INTE dom jävlarna som hänger utanför ställen, osäker i sig själv så att ådrorna spricker. Det är dessa människor man ska hålla sig jävligt långt ifrån, bara frys ut dom från samhället. Dom är inte värd din tid. Dom är samhällets cancer och bör skäras bort ur den enorma skalan.

Det är ni som får ungdommar att verka dåliga!

Idioter. Dö in i elden.

Tar ut mina enda 200 kr från kortet och åker iväg (måste springa till tåget förövrigt)

när jag väl är där möts jag av ett underbart leende (som vanligt) och ler tillbaka.

träffar även på en mytomspundna Bagdad och får även ett leende där.

Nu kändes dagen helt okej igen, en bra dag må jag säga.

Allt glider på fram tills jag ska åka hem, sätter mig på tåget och det börjar rulla.

Då jag ser kontrollanten påväg genom tågkorridoren och som vanligt tar jag fram mitt älskade länskort och märker av fasa att jag inte satt på månadens lapp. Jag blir alldeles kall i magen men tänker att jag kanske kan fråga om det går bra ändå. Det gör det inte, med ett McDonaldsformat monobryn tar jag fram plånboken och mummlar för mig själv.

Jag av ren rutin ger konduktören mitt Visa-kort och kommer sedan på att kortet är tömt, så jag utbrister "Just fan, korthelvetet är tomt." och tar tillbaka kortet för att sedan betala kontant.

Det gick lika bra men ändå, tänk om jag bara hade kommit ihåg att sätta dit oktoberlappen.

Och med det här inlägget vill jag säga: Barn, tacka nej till droger.

(Och att konduktörer är fucking lömska och ska ej litas på)